I måndags på Keynote visade Jason Zander ett gammalt C++ program, en klassiker, Pong - tennis eller pingis med två streck som man kan få gå upp och ner och imellan går en "boll" som man skall träffa. Han migrerade detta in i Visual Studio 2010 och körde programmet. Saken var den att han hade en dator med 8 kärnor. Men programmet han körde klarade bara av att använda en kärna, vilket gjorde att när han la på 3D så fungerade inte spelet särskillt bra, det gick helt enkelt inte att köra.. Processorkraften på en av kärnorna var 100%. Då introducerade han parallism. Med parallelism kan man utnyttja alla kärnor och därmed förbättra prestandan betydligt. Programmet bestod av att man i princip läste av alla X och Y positioner på alla pixlar i programmet i en for each loop. Ganska processorkrävande. Vad han sedan gjorde var att han lade till nyckelordet "parallel" innan for each. - parallel foreach (...) som då gjorde att ramverket då kan fördela mellan alla kärnor. Då gick programmet betydligt bättre.

Det är här F# kommer in. F# är speciellt bra för parallelism. F# är ett funktionellt språk. Framtaget inom Microsoft i labbsyfte, som senare blev så kraftfullt att de nu släpper det in i Visual Studio. Vi håller redan idag med C# på att skriva funktionell programmering i och med LINQ.